Hemsön runt på två hjul

Mat och vatten? Check!
Reparationsprylar till cyklarna? Check!
Karta och fulladdad mobil? Check!
Glatt humör, beslutsamhet och lårmuskler av stål? Check, så inåt helvete!

Vi tar en etapp i taget.

Det är utför i princip hela vägen från Hemsö fästning.
Vi parkerar cyklarna nära vattnet och går den sista biten längs stranden – och blir helt knockade.
Fantastisk, finkornig sand, långgrund strand och alldeles stilla.

Frågan är varför vi ska åka härifrån överhuvudtaget. Inget vi kommer att se idag kan väl rimligen mäta sig med det här? Vilken strand och vilken miljö! En femma, stort A, MVG eller vad du vill.

Här hade vi kunna lära oss två viktiga saker:
1. Kartans minsta stigar är svåra att hitta och kräver uppmärksamhet. Det som såg ut att vara busenkelt slutade med att vi fick bära och släpa cyklarna över ett kalhygge.
2. Undvik att bära omkring på cyklar i terrängen. Det är jobbigt.

Trots den lilla fadäsen når vi i alla fall Utanöfjärden med humör och krafter i behåll. Vi ansluter till vägen som går parallellt med vattnet och har en fantastisk utsikt. Sågsand – ah! Prästhushamn – ah! Vilka pärlor till platser. Det blir ett dopp på Hamnsanden i Prästhushamn som får klart godkänt.
Nere vid Kläffsöviken hittar vi en vattenstolpe alldeles vid vägen där vi stannar till och fyller på våra vattenflaskor.

Vi har såsat på kring de förföriska vikarna i sydöst och klockan har skenat iväg. Dags att öka tempot.
Grusvägen norrut över Prästhus avverkas snabbt. Vyn över de röda stugorna i Prästhus och Utanös ängar hade varit värda ett stopp, men nu manglar vi beslutsamt vidare istället.
Hade vi varit smarta hade vi trampat närmaste vägen mot Nordanö, men vi har ju inte lärt något av tidigare misstag. Vi följer istället utgångsplanen och svänger höger ut mot Räfsarmyran och Räfsarsjön.
Det är bra väg och en behaglig resa.
Än så länge.

Flygfotona visar på öppen hällmark och kartan säger att vi kommer att röra oss lätt utför hela tiden. Dessutom finns det formationer att ta fasta på så det ska inte vara några problem att styra rätt.
Väl på plats är det dock inte alldeles klart var vi bör vika av in i skogen. Som tur är hittar vi sommargästerna Olle och Britt-Marie Nesterud ute i skogen, de konstaterar lugnt att vi har en ganska jobbig sträcka framför oss.
Vi får hjälp med att få ordning på väderstrecken och vi drar iväg över hällarna.
Olle konstaterar glatt att om vi inte har återvänt till civilisationen innan kvällen så kan han i alla fall meddela myndigheterna var eftersöket ska starta…
Nu kör vi!

Vi tar en pliktskyldig bild vid det lätta batteriet – helt ensamma på den gamla försvarsanläggningen och sedan bär det vidare.
Vägen går bara några meter från vattnet och när vi närmar oss Nordanöviken svänger vi ner mot vattnet och rullar vidare genom sommarstugeområdet.
Trots att den sträcka vi avverkat från Klubben inte är särskilt tuff känns varenda backe i benen nu. Och vi har halva uppdraget kvar.
Vid vägskälet i Hultom informerar en skylt om att "här finns hjärtstartare". Just nu känns det väldigt bra att veta.
Vi tar oss slutligen till Kolhusviken där nästa fantastiska badvik ska provas.
Återigen - vit sand, fin botten och långgrunt.

Nu väntar en lång vandring i uppförsbacke. Knappt tvåhundra höjdmeter ska avverkas.
Vi ställer cyklarna vid vägen och följer den markerade leden uppåt. Promenaden går genom varierande natur. Först lövskog, sedan riktig trollskog följt av karg hällmark nära toppen.
Lårmuskler av stål? Inte längre. Krampkänningen kommer, men det är värt det.
För väl uppe har man en magisk utsikt norrut. Högakustenbron, Ångermanälvens inlopp, öarna i nordöst med Storön som russinet i kakan. Och så de böljande, skogsklädda bergen i Nordingrå.

Vi tar vägen som löper genom dalgången. Vackra ängar ligger inklämda mellan Dalomsberget och Skuruberget, där vi får några nyfikna blickar.
Upprymdheten från de första etapperna har börjat rinna av. Backar, bergsbestigning och cykellyft har kostat.
Från svängen nere vid Dalomsviken upp till passet i sydväst är halva sträckan en enda lång, rak uppförsbacke.
När vi passerat krönet på backen viker vi av mot Bakskuru och hittar en väl kamouflerad stig ner mot vattnet. Det är brant och bitvis får vi lyfta cyklarna, men sedan väntar en lång, enkel sträcka mot och förbi Varglund och därefter Kojbacken. De sista femhundra meterna ner mot Sanna blir – med undantag för en snutt vid Prästhushamn – den enda biten asfaltväg vi gör under hela dagen.

Vi har varit ute i drygt åtta och en halv timme och tack vare dåliga vägval och omvägar har vi redan lagt längre sträcka under hjulen än vi räknat med för hela turen. Det skulle bli 3,5 mil totalt. Under tystnad konstaterar vi nu att vi avverkat fyra mil för att ta oss till Sanna. Då återstår att ta sig från färjeläget i väster till Storråberget i öster, där bilen står parkerad.
Efter en sista avstämning på kartan ger vi oss ändå ut på den sista klättringen uppåt. Efter Porsmyran kommer en sista lång, spikrak uppförsbacke och sedan ser vi snart den första vägbommen som vi klättrade över i början på dagen.

Nio timmar och femtiotvå minuter äventyr. 49,5 kilometer avverkade på cykel och till fots.
Lite mer strapatser än planerat, men på det hela taget vansinnigt kul och ofta bedövande vackert. Älskar man karg natur, klapperstensfält och sandstränder så är Hemsön en succé.